Vad kommer regeringen och samhället i stort att vidta för åtgärder? Detta är den stora frågeställningen som vi alla har anledning att fundera över.

Kommer ministrarna på olika nivåer att kunna stå emot den ?expertis? som envist ?lobbar? för att inga förändringar ska ske? Kommer de fackliga vetenskapliga tidskrifterna att öppet redovisa för de hälsorisker som föreligger för alla dem, som utsätts för giftet kvicksilver och alla andra giftiga eller allergena material som förekommer i tandvården?

Eller kommer man att fortsätta att försöka tiga ihjäl frågan därför att nesan för en del experter blir för stor?

Är det acceptabelt, att Läkar- och Tandläkartidningen förtiger slutsatserna om sjukdomsrisker med kvicksilveramalgamet i tänderna? Ska detta få ske därför att en del inflytelserika damer och herrar annars kommer att framstå som charlataner och kvacksalvare?

Sådana tillmälen har i alla år pådyvlats de läkare, tandläkare och politiker som slagits för vår sak.

Är det tänkbart att de, som förfuskat riksdagsbesluten i alla år, kommer att få stå till svars för sina göranden och låtanden?

Dentalmaterialutredningens olika bilagor avslöjar de mest häpnadsväckande sanningar. En uppgift, som redovisas angående utbildning av nya tandläkare, är denna: ?Tandläkarstudenterna får lära sig att en tandläkare, som byter ut amalgam på en patient utan diagnos, riskerar att förlora sin legitimation?!!!

Beslut i riksdagen

Det är nu mer än 15 år sedan som riksdagen beslutade att det räcker med att patienten känner oro för sina amalgamfyllningar för att utbytet ska kunna ske.

Det har också beslutats i riksdagen sedan 1980, att patienterna inte får misstänkliggöras! Det underlag som vi har fått ta del av, visar på en totalt annorlunda och skrämmande bild av verkligheten. Förföljelsen och diskrimineringen av den här patientgruppen tycks vara satt i system på alla nivåer i samhället.

Felaktiga signaler har getts

Krångliga regler och byråkratiska konstruktioner har vi ständigt mött i vår mångåriga kamp för ett rättvist, hederligt och korrekt bemötande, kunnigt omhändertagande och rätt vård. Nu gäller det tydligen att skrämma bort så många patienter som möjligt från att söka den av riksdagen beslutade avgiftsfria tandvården för amalgamskadade. Syftet tycks vara, att ?bevisa? att efterfrågan på sådan vård är liten och att amalgamrelaterad ohälsa egentligen inte är något större problem. Under alla de år som vi hört Socialstyrelsens representanter prata om amalgamet i officiella sammanhang har deras föredrag följt samma mall: Riskerna har förnekats eller negligerats. Så sent som i Dentalmaterialutredningens seminarium i Mölndal tidigare i år gjordes gällande av Lars Barregård, som anlitats av Socialstyrelsen, att ?om några var sjuka så var de så få?.

Förändrad utbildning krävs

Utbildningarna för tandläkar- och läkarstudenter måste omgående förändras. Ny kunskap, som för oss inte är ny, måste ut på alla nivåer i vården. Den undervisning som idag ges om amalgam och kvicksilver som sjukdomsorsak är undermålig och i vissa fall direkt missvisande, något som tydligt framgår av bilaga 6 till Dentalmaterialutredningen. De studerande får uppfattningen att kvicksilver från amalgam inte kan ge upphov till sjukdom. Så får till exempel läkarstudenterna i Linköping lära sig, att ?Kvicksilver i form av amalgam inte är giftigt i sig men ger i sällsynta fall kontaktallergi och slemhinneförändringar…? (sid 470 i Dentalmaterialutredningen).

Det räcker inte att läsa tre timmar i särskild föreläsning som behandlar allt annat än riskerna med amalgamet.

Det är bedrövligt att se hur tandläkarhögskolorna fortfarande ännu idag hanterar sitt uppdrag från riksdagen. Inget av de beslut som politikerna har tagit tycks ha nått till högskolornas utbildningsansvariga. Då är det inte konstigt att studenterna får en felaktig uppfattning. Till exempel undervisar man om hur kvicksilverhalten kan mätas i blod och urin, vilket ger intryck av att sådana mätningar kan användas för diagnos av amalgamskada, något som Socialstyrelsen tagit bort ur anvisningarna för mer än tio år sedan.

Vård på lika villkor

I Sverige finns inga sjukdomstillstånd undantagna från rätten till vård på lika villkor enligt Hälso- och Sjukvårdslagstiftningen. Genom att knuffa in de tandvårdssjuka i särskilda regelsystem så frångår man denna för andra sjuka självklara rättighet.

Detta är en diskriminering som rimmar illa med målsättningen för handikappåret 2003, men som det ser ut bryr sig varken tandläkarna, läkarna eller Landstingsförbundet om att riksdagsbeslut inte efterlevs, att sjukvårdskostnader och därmed skatten stiger, och att människor faktiskt dör av kvicksilverrelaterade sjukdomstillstånd. Kan vi räkna med krafttag från Socialstyrelsen när det gäller att informera korrekt?

Patienterna mer delaktiga

I en ledare i GöteborgsPosten skrev Socialstyrelsens generaldirektör Kerstin Wigzell nyligen att patienterna måste få bli mer delaktiga i sin egen vård och behandling och att den otrygga situation som många upplever idag inte är tillfredsställande.

Detta är för oss inget nytt. Det är så många tandvårdssjuka som idag inte känner att de har en enda vårdcentral i landet som de kan söka sig till och på ett kunnigt sätt få diskutera sina problem. De allra flesta möts av okunnighet, direkt ovilja och mestadels hån om de tar upp frågan som härrör sig till biverkningar av olika dentala material.

Detta beror på att man lär ut fel saker på våra lärosäten, att det saknas fortbildning om amalgamrelaterade sjukdomar och att vårdpersonalen i många fall saknar respekt för individen. Särskilt läkarna har redovisat ett totalt ointresse för dessa patienter, vilket framgår av SCB:s rapport i bilaga 4 till Dentalmaterialutredningen.

Privata vårdgivare mer lyhörda

Av uppgifterna i bilaga 4 framgår, att den offentliga tandvården under 2001 enbart har haft omkring 13.000 patienter som relaterat sina symtom till amalgam medan den privata tandvården beräknats ha haft 26.000 sådana patienter. Detta stämmer med vår erfarenhet att de privata vårdgivarna är mer lyhörda för sina patienters behov.

Det är således nästan 40.000 människor i denna vårdkategori, vilket visar att landstingens uppskattningar angående antal personer grovt missar målet och att andelen sjuka är mer omfattande än vad landstingens tandvårdsansvariga anger.

Att man inte heller vet vilka regler som gäller, visar på ett mycket stort fortbildnings- och informationsbehov. Denna vidareutbildning måste ske tillsammans med oss i Tf om fakta ska komma fram och inte förtigas.

Vi måste nu få till stånd de föreslagna regionala behandlingsenheterna och en totalt förändrad utbildning i dessa frågor. Om Vetenskapsrådet ska få större delen av de avsatta anslagen så måste deras direktiv vara mycket tydliga.

Forsknings- och utbildningsresurserna måste då gå till helt andra forskare än amalgamförespråkarna på högskolor och universitet. Dessutom måste forskarna fås att inta en ödmjukare inställning till både patienter och till vår organisation.

I en arbetsmiljöundersökning som gjorts 2002 vid Umeå universitet av Nils Eriksson konstateras att ?det finns många som försvarar ett arv som känns omodernt idag. De har en uppfattning om att den akademiska friheten och kreativiteten hotas av lagar och förordningar. Det är ett attitydproblem som kan utgöra ett hinder när det gäller att locka unga människor in i verksamheten?. I Göteborg har en ny kartläggning visat liknande resultat.

Om ny kunskap ska få fotfäste vid universiteten måste gamla stofiler bytas ut så att både arbetsklimat och kreativitet kan öka samt att nya kunskaper får spridning.

Det samarbetet kan ge stora mänskliga och ekonomiska vinster om man släpper på prestigen.