Artiklar

Många medlemmar har dåliga erfarenheter av tänder som rotfyllts, försetts med förgylld mässingsskruv och amalgamkrona. Första misstanken gäller vanligtvis metallerna i skruv och amalgam och den ur korrosionssynpunkt synnerligen olämpliga kombinationen. Nedbrytning av benvävnaden runt tandrötterna är ingen ovanlighet och anger en kronisk inflammationsprocess. Nedbrytningen kan orsakas av metaller och/eller av bakterier.

Oavsett irritationens art så attraheras vita blodkroppar till stället och dessa producerar aggressiva syreradikaler och vävnadsupplösande enzymer. Vandringen av metaller med strömmen i den s.k. orala galvanismen kan ha utlöst inflammationen, det finns många exempel på grönfärgade tandrötter pga utlöst koppar. Kvicksilverjonen är färglös men kan mätas. Till i Wien har uppmätt ett högsta kvicksilvervärde i alveolarbenet intill tandroten om 4000 ppm (miljondelar) vilket i klarspråk innebär att 0,4% av benvävnaden bestod av kvicksilver.

Inflammationer vid tandrötterna har emellertid funnits långt före tandvård ens var påtänkt. Oavsett inflammationens orsak så mår man knappast bra av att gå omkring med kroniska inflammationer.En förutsättning för att skadan skall läka ut är att det som tanden fylls med är så lite retande som möjligt. Om man skall behålla en rotfylld tand, som är en död benbit även om den sitter fastvuxen, krävs att rotkanalerna tätas igen innan den egentliga fylningen eller kronan sätts i. Vad har tandläkare (och patient) att välja på i fråga om rotfyllningsmaterial? Vilka preparat bör man se upp för?

Inom rotfyllningsläran verkar det sedan länge ha funnits två riktningar, den ena företrädande åsikten att rotkanalen skulle vara steril och fyllas med något oskadligt, helst så att nybildning av benvävnad kunde ske. En tid provade man spetsar av elfenben. Tidigt började man använda guttaperka, en naturgummimassa som mjuknar i värme och är löslig i kloroform. Då kan inte rotkanalen växa igen men massan som sådan är relativt vävnadsvänlig. Den andra riktningen tycks emellertid tidigt ha fått övertaget och man började blanda i olika komponenter med “desinficerande” verkan. Ren guttaperka finns att få tag på men merparten av kommersiella preparat, antingen de är baserade på guttaperka eller på andra material, innehåller en lång rad kemikalier som räknas som miljöfarliga. Tandläkarna i allmänhet känner säkert inte till vad som kan ingå i de preparat de placerar i patienternas rötter. Vad som tycks ha drivit utvecklingen mot allt giftigare preparat är att ju giftigare ämnen desto snabbare rotfyllning.

Om guttaperkan mjukas upp med kloroform så blir patienten exponerad för ånga av detta numera som cancerogent betecknade ämne. Det är inget starkt cancerogent ämne och patientens exponering blir kortvarig eftersom det snabbt dunstar bort. Sannolikt är tandläkarens situation allvarligare eftersom han ofta utsätts för det. Frågan var uppe till diskussion i samband med överdödligheten i hjärntumörer hos tandvårdspersonal.

En substans som många kan ha fått i rötterna tidigare (fanns i alla fall på 1960- talet) men som verkar ha kommit ur bruk, är Rieblers pasta. Innehåll: zinkoxid, formalin, barium sulfat, fenol, svavelsyra, ammoniak och glycerin. Slår man upp fenol i kemilitteraturen så finner man (Merck Index): Giftig och frätande! Hantera inte med bara händer; Fenolens ammoniumsalt (ammoniak fanns i pastan): Förtärande av även små mängder kan orsaka illamående, kräkningar, cirkulationskollaps, förlamning, konvulsioner, nedbrytning av munvävnader och mag-tarmkanal, dödsfall pga andnings eller hjärtsvikt. En studie från 1969 visade att Rieblers pasta var mest giftig av undersökta preparat på odlade celler.

Den därnäst mest giftiga och också den mest omdebatterade är N2. Sammansättningen har varierat en del under åren. Vissa sorter innehöll 0,16% fenylkvicksilver, en annan sort 27% blyoxid (mönja) och numera tycks man ha övergått till vismuth subkarbonat. Vismuth har använts medicinskt på ungefär samma sätt som kvicksilver (mot syfilis och parasitinfektioner). Metallen liknar mest bly i egenskaper men är inte lika giftig (vilket kanske beror på att man inte undersökt frågan).

N2 vållade så många skador, bl.a. förlamningar av ansiktsnerver, att t.o.m. tandvårdens företrädare reagerade. I Zahnärztlicher Welt, 1979, anges: “Man kan inte enbart avråda från N2, man måste varna för användningen av detta medel.” För att bli av med N2 klassificerade Socialstyrelsens läkemedelsavdelning rotfyllningsmaterial som läkemedel och krävde registrering av N2. Någon sådan inkom inte och därmed blev medlet förbjudet. Ett antal tandläkare har fällts eller varnats för att de ändå använt det. Trots detta beräknade man (Tandläkartidn. no 81983 sid 450) att 300-400 tandläkare använde N2. I dagarna har tandl. Nils Norsell i Jönköping JO- anmält Socialstyrelsen och fått besked om att N2 inte lagligen kan betraktas som läkemedel. Enligt referat i dagstidningen (14/4 1986): “Det som sagts om detta medel är att det innehåller för mycket bly, kvicksilver och paraformaldehyd (sönderfaller till formalin ). Men det, menar Nils Norsell, är så lite så det spelar ingen roll. “Formalinhalten är 4,7°%. I den tidigare citerade artikeln i Zahnätzliche Welt står det om formalinen i N2: “Vävnadsneutraliteten uppfylls inte genom det ständiga avgivandet av formaldehyd (formalin). Detta äggviteförstörande fixeringsmedel användes sedan årtionden inte ens mer som desinfektionsmedel för kanaler (rotkanaler).”

N2 är emellertid inte det enda rotfyllningsmaterialet som innehåller formalin. Endomethasone, ett franskt preparat, innehåller 2,2% paraformaldehyd, dessutom kortison, tymol jodid (25%), 5% blytetroxid, allt uppblandat i allergiframkallande eugenol (nejlikolja, finns i många preparat). Tymol jodid är ett bakteriedödande preparat för utvärtes bruk. Formalin finns i följande preparat: Merpasone, Forfenan, Methode Z, Traitment SPAD, Zial och AH 26. Det sistnämnda innehåller formalinet i form av urotropin (25%) som spjälkas till formalin i sur miljö.

Bly finns i Zial, Formule G och några andra innehåller “metallsulfater” vilket kan vara vad som helst. Detta gäller Kloroperka vilken annars verkar höra till de mindre giftiga preparaten. Tungmetaller sätts till för att ge röntgenkontrast. Det går att åstadkomma med ogiftigare medel, t.ex. bariumsalter. Zinkoxid, som Kloroperka och en lång rad andra preparat innehåller, är inte pålitligt eftersom zink ofta är svår att rena från andra metaller, t.ex. kadmium och bly. Omöjligt är det emellertid inte och den enda konsekvensen är att det kostar tillverkaren mera att köpa renare utgångsmaterial.

Tungmetaller andra än bly finns i Propylor och Traitment SPAD som innehåller fenylkvicksilver. En hel rad innehåller vismuth i olika salter, förutom det tidigare nämnda N2 även ProcoSol, Roth 600 & 800, Tubiseal, AH26, Mynol C-T, Diaket.

Vid rotfyllning med ungefär hälften av de preparat som finns på marknaden erhåller man ofrivilligt en kortisonkur av okänd varaktighet och styrka. Kortison är ett kroppseget inflammationsdämpande ämne men kan ha negativa effekter vid tillförsel utifrån under längre tid.

Två rotfyllningspreparat, Diaket och Diaket A innehåller klorerade fenoler, det första diklorofen och det andra även hexaklorofen. Hexaklorofen i kemiskt tekniska preparat (t.ex. flytande tvål) drogs in för några år sedan då ämnet visade sig vara nervskadande och togs upp genom huden.

Något rotfyllningspreparat som oreserverat skulle kunna accepteras ur toxikologisk synpunkt finns inte. Under sådana förhållanden är det frågan om inte alla rotfyllningar innebär en avsevärd risk för biverkningar och att en död tand i första hand bör bort om den inte är alldeles väsentlig för utseende eller tuggfunktion. I och med att nerven är avdödad erhåller man inga smärtsamma varningssignaler om att något är galet när metaller, andra giftiga ämnen eller bakterier börjar orsaka skador.

Ytterligare risker för komplikationer tillkommer om det skall sitta ett eller flera metallstift i tanden. Det enda som är direkt vävnadsvänligt är titan. Det finns även stift av titan med inblandning av andra metaller. Sannolikt är de rena att föredra men det är svårt att avgöra korrosionsbenägenheten hos legeringarna.

Amalgambitar, inopererade i vävnaderna på djur, ger kronisk inflammation och metallerna avges långsamt. Det är svårt att förstå att man ens har kommit på tanken att fylla rotspetsen med amalgam. Tidigare användes kopparamalgam. Dessa s.k. retrograda amalgamfyllningar är givetvis betydligt svårare att få bort än fyllningar i andra ändan av tanden. Risken måste även vara stor att små fragment hamnar i benvävnaden omkring tanden och aldrig går att få bort fullständigt.

När Socialstyrelsens läkemedelsavdelning klassificerade rotfyllningsmaterial som läkemedel för att få bort N2 blundade man för att registrering rimligtvis borde gälla alla sådana preparat. Stoppas amalgam i rotspetsen är det också ett rotfyllningsmaterial. Bengt Fredin har påpekat att det rimligtvis är liten skillnad på att fylla den ena eller den andra ändan av tanden med amalgam. Konsekvens och logik i synsättet på tandvårdsmaterial är emellertid något som tycks i stor utsträckning saknas på alla nivåer.

De redovisade rotfyllningsmaterialen är sådana som marknadsförs i Europa och USA. I vilken mån de finns i Sverige och används av svenska tandläkare är svårt att uttala sig om. TF är intresserat av information från medlemmarna i denna fråga. I mån av resurser skall vi också förmedla uppgifter om innehållet i olika preparat.

« Tillbaka

Sök på hemsidan


Bli medlem i Tf.
Anmäl dig online
 

​Alla går till tandläkaren!
Tf ger objektiv information och arbetar för bra och giftfri tandvård. Du har alltid nytta av Tf och behövs som medlem.

Förutom hemsidan se här:
- Om amalgamsanering 
(hemsida)
- Sjuk av tänderna (Youtubefilm)
Sjuk av titan, (Youtubefilm) 

Pressmeddelanden

Hantera ditt medlemskap
Logga in på Min sida. Avi om årets medlemsavgift har kommit via Bizsys AB i samverkan med Föreningssupport som sköter medlemsregistret. 

Detta är Tf

Tänderna är en del av kroppen och kan ge upphov till besvär även utanför munhålan. Tf informerar om biverkningar av tandvårds-material, risker med rotfyllningar och kopplingar till kroniska sjukdomar. Tf ger stöd till medlemmarna och arbetar för så riskfria tandvårdsmaterial som möjligt. Den största framgången är förbudet mot amalgam som trädde i kraft 2009. Tf fortsätter att ge objektiv information i olika tandvårdsfrågor. Förbundet står helt fritt från kommersiella intressen.

Tf arbetar för:

  • Att sjukvårdens högkostnadsskydd ska gälla all tandvård.
  • Korrekt information om risker för biverkningar av material inom tandvården.
  • Mindre riskfyllda tandvårdsmaterial och tekniker.
  • Helt metallfria tandvårdsmaterial.
  • Att alla tandvårdsskadade ska ha rätt till samma vård som gäller för andra sjukdomar.
  • Att alla ska ha rätt att byta ut sina giftiga amalgamfyllningar utan kostnad.
  • Att byte av alla dentala material inklusive proteser och implantat sker utan kostnad vid misstanke om biverkningar.
  • Att ett fungerande biverkningsregister upprättas för material som används i tandvården.

Gå med i Tf för att få hjälp och information eller bli medlem för att stötta förbundets verksamhet. Tf arbetar till största delen ideellt och ser därför gärna fler ideella krafter. Tf behövs för att ta tillvara patientens intressen och för att påverka utvecklingen.

Bidra gärna

Bidra gärna till vårt arbete genom att donera pengar till förbundet eller forskningsfonden. Sätts in på bankgiro: 226-4885. 

Kondoleanser kontakta Tf via mail eller telefon för uppgifter om den avlidna inklusive adress. Skickas senast dagen efter beställning. 

Kontakta oss
Tandvårdsskadeförbundet
Bellmansgatan 30
118 47  Stockholm
Tel 08-428 92 42 (teltid vardagar kl 10-13 plus måndag kl 16-18 och onsdag kl 19-20)
info@tf.nu
fragor@tf.nu (för frågor om tänder och hälsa)

Råd och stöd  
Råd och stöd kan ges via telefon 08-428 92 42 kl 10-13 alla vardagar samt måndag kl 16-18 och onsdag kl 19-20. 

Mailfrågor
Frågor besvaras även via mail: fragor@tf.nu