Anders Lindvall har i ett medlemsbrev till Miljöpartiet de Gröna i Uppsala län redogjort för sin syn på händelseutvecklingen kring Amalgamenheten i Uppsala. Brevet återges här.

Under braskande rubriker har UNT de senaste månaderna publicerat en stor mängd artiklar vars avsikt tycks ha varit att ta heder och ära av mig personligen men även av medarbetare och andra som engagerat sig i amalgamfrågan. Därvid har även miljöpartiet ?hängts ut.?

De grövsta påhoppen stod att läsa i UNT den 21 december 1999. Rubriken löd: Miljoner åt vännerna. Ett flödesschema med samarbetspartners, arbetskontakter inklusive Amalgamenhetens egen personal ritades upp ? de inblandade fick av UNT beteckningen ?vänner? och härigenom frammanades en bild av skumrask och vänskapskorruption. Ett bolag Medimetal, som inte har någonting med Amalgamenheten att göra blandades in i smeten med antydningar om att ett samband nog ändå kunde misstänkas.

Efter att ha varit verksamhetschef vid Amalgamenheten i drygt 9 år har det blivit en vana att vara ifrågasatt ? amalgamfrågan har varit kontroversiell alltsedan amalgam utan säkerhetskontroller introducerades i början av 1800-talet och många är de tandläkare, läkare, forskare och politiker som stött på motstånd då de engagerat sig i frågan om amalgamets förmenta oskadlighet som tandlagningsmaterial.

Hittills har ovanstående kontrovers för Amalgamenhetens del kommit till uttryck i form av beskyllningar för bristande vetenskap, avslag på forskningsansökningar, vinklade och till och med osakliga granskningsrapporter från socialstyrelsen, ovilja från JO och JK att sakgranska anmält myndighetsmissbruk mm.

Andra problem har varit en rad händelser inom sjukhuset av till synes administrativ karaktär t ex bristande kommunikation från ledningen, informationsmissar, byte av låscylindrar till arbetsplatsen, avsaknad av framförhandlade budgetkontrakt liksom extrema korttidsförordnanden för samtlig personal. Faktiska och budgeterade siffror har av sjukhusledningen blandats på ett sätt som strider mot god redovisningssed, varvid enheten åtminstone vid ett tillfälle centralt påförts ett underskott som inte stämde med enhetens av sjukhusdirektören godkända räkenskaper. En kontinuerlig utstötningsprocess har nu nått sin kulmen genom massmedial skandalisering och förtroendeskadande påståenden gällande ett flertal namngivna personer.

I den konflikt som uppstått med medicinska fakultetens utvärderingsgrupp har tonläget bitvis varit högt och vi har upplevt att sakargument successivt ersatts av personangrepp. Det kan inte ha varit lätt för en journalist att i sin undersökande verksamhet sovra i den vinklade information som erbjudits.

Tyvärr har det framstått i UNT som om jag inte haft några kommentarer till det inträffade. Faktum är att UNT begärde mina kommentarer dels innan jag fått möjlighet att läsa fakultetsgruppens rapporter, dels vid tidpunkter då revisorsrapporten ännu ej var offentlig handling. Därefter har jag hänvisat till mina skriftliga kommentarer till landstingets revisorer, något som tyvärr inte beaktats i de aktuella artiklarna. Förfrågningar kring bolag, attester, inköp av utrustning till tandkliniker mm har besvarats skriftligen direkt till sjukhusdirektören.

Vad är det då som hänt?

Patientarbetet vid amalgamenheten har sedan starten varit lyckosamt och det har hela tiden strömmat in remisser både från C-län och övriga delar av landet. Vissa patienter har också remitterats från andra länder. 1996 var regionintäkterna cirka 5 miljoner kronor och kön till enheten var cirka 1400 patienter. Socialstyrelsen lyckades i detta läge få sjukhusstyrelsen att stänga enheten för nya patienter genom en starkt vinklad rapport, som senare JK-anmäldes. Rapporten refererades i UNT som en nyhet den 22 december 1999!

Att verksamheten efter stängningen skulle utvärderas välkomnades givetvis av oss vid enheten. Medicinska fakulteten fick av sjukhusledningen uppdraget att utvärdera verksamheten men några budgetmedel avsattes aldrig för ändamålet. I samtal med prodekanus klargjordes att fakulteten skulle ha en rådgivande funktion i arbetet. Efter en del turer utsåg fakultetsnämnden tre personer från det egna universitetet och två personer från andra orter.

Efter många diskussioner kunde Amalgamenheten och fakultetsgruppen enas om ett upplägg, som stod på tillfredsställande vetenskaplig grund. Ett omfattande enkätmaterial samlades sedan in 1998. Resultaten ur patientsynpunkt var mycket goda då mer än 70 procent av patienterna rapporterade förbättring i livskvalitet och hälsotillstånd. Resultatet är sensationellt med tanke på att patientgruppen under många år uttömt möjligheterna inom den traditionella vården.

Vändpunkten

Det var när de goda resultaten presenterats för fakultetsgruppen i mars ?99 som en intensiv kampanj mot enheten påbörjades.

Fakultetsgruppen valde först att inte kommentera det goda enkätresultatet samtidigt som man ändrade upplägget för utvärderingen. Amalgamenheten har gentemot fakultetsgruppen hela tiden hävdat att analyserna bör utföras med multivariata metoder. Fakultetsgruppen har ändå genomdrivit användningen av föråldrad metodik med godtyckliga grupperingar. Man sökte uppenbarligen metoder att dela upp materialet i så små grupper att den statistiska bearbetningen skulle bli meningslös och man sökte även göra en vetenskapligt ogrundad uppdelning av patienternas symptom i s k specifika respektive ospecifika symptom. På så sätt skulle man kunna hävda att framräknade förbättringar var resultatet av en placeboeffekt.

Till kritiken mot fakultetens utvärderingsgrupp kan också läggas att de, i ett sista steg, ville dra slutsatser av en jämförelse mellan objektiva data över saneringskvalitet och förändringen i hälsotillståndet utan att beakta den individuella känslighet som varje patient har.

Varför blir detta missvisande? Jo, tillvägagångssättet vid enheten har varit, att patienter med misstänkta intoleransbesvär eller misstänkt toxiskt betingade symtom remitterats till sina tandläkare för att på ett relativt standardiserat sätt ta bort metallfyllningarna. Smärre rester av amalgam finns då nästan regelmässigt kvar liksom vissa stift, skruvar, rotfyllningar och ibland ädelmetaller eller titan.

Efter detta har de flesta av patienterna gått in i en förbättringsfas. Men vissa har haft kvar sina besvär, däribland de med hög känslighet för vissa av de kvarlämnade ämnena. I en ny behandlingsomgång har då materialresterna avlägsnats mycket noggrant. Vi har kunnat se, hur många då börjat må bättre, medan andra inte blivit hjälpta, t ex de som är elöverkänsliga eller känsliga mot andra omgivningsfaktorer eller födoämnen.

Av detta kan vi dra slutsatsen att det inte finns ett generellt giltigt linjärt förhållande mellan mängden kvarlämnat fyllningsmaterial och upplevd hälsoförändring. I de svåraste fallen kan man säga, att åtgärden att ta bort fyllningsmaterialen visserligen torde vara nödvändig ? men inte tillräcklig, och den fortsatta hälsoutvecklingen blir alltså beroende på även andra individuellt anpassade åtgärder.

Då Amalgamenheten kritiserade fakultetsgruppens ändrade utvärderingsplan blev konflikten mellan enheten och utvärderingsgruppen uppenbar och offentlig och det fortsatta ?meningsutbytet? fick formen av en ensidig massmedial kampanj.

Hela tiden, och speciellt under denna massmediala fas, har det funnits ett massivt stöd från patienterna för Amalgamenhetens verksamhet. Namninsamlingar, skrivelser från enskilda, från Tandvårdsskadeförbundet, från länets samlade handikapprörelse och en demonstration har vädjat om att enheten skulle öppnas för nya patienter.

I den låsta konfliktsituation som rådde gentemot medicinska fakulteten och sjukhusets tjänstemannaledning sökte man från politisk nivå lösa patienternas vårdbehov genom beslut om upphandling av en privat specialistklinik och därvid avveckla amalgamenheten på Akademiska sjukhuset.

Enhetens ekonomi

I detta läge tog kritiken mot mitt sätt att sköta enhetens ekonomi fart. Det är förvisso sant att enheten sedan stängningen för nyintag gått med underskott, men det är ett förhållande som i tre års tid tycks ha accepterats av sjukhusledningen med hänvisning till den pågående utvärderingen.

Vid fastställandet av Amalgamenhetens kostnadsbudget har ingen hänsyn tagits till att enheten stängts också för regionpatienter och därmed gått miste om betydande intäkter. Något besked om hur utvärderingen skulle finansieras har vi trots påpekanden inte fått från sjukhusledningen. I den månatliga ekonomirapporten till sjukhusledningen har jag i tre års tid informerat om kostnadsöverskridanden och ledningen har inte givit några reaktioner på detta.

Ledningen accepterade således detta underskott i avvaktan på att utvärderingen skulle bli klar. Att så var fallet bekräftades i bokslut för 1997 och 1998 och även vid en interpellationsdebatt i landstingsfullmäktige i juni 1999.

I maj 1999 gjordes en genomgång av läget tillsammans med en nytillträdd sjukhusdirektör. Beslut fattades då om smärre personalinskränkningar, men i övrigt fick Amalgamenheten inga direktiv att vidta några förändringar av verksamhetens omfattning.

Lagen om offentlig upphandling

Jag har blivit kritiserad för att inte följa lagen om offentlig upphandling, LOU. Denna lag anger hur upphandling ska genomföras för att hålla samhällets kostnader så låga som möjligt genom utnyttjande av tillgänglig konkurrens. Lagen anger även förfaringssätt när konkurrens saknas. Direktupphandling kan ske t ex om tjänsterna av tekniska skäl eller på grund av ensamrätt kan utföras av endast en viss leverantör, eller om synnerlig brådska föreligger av omständigheter som inte kunnat förutses och inte heller kan hänföras till den upphandlande enheten (§17). Denna paragraf är tillämplig för enhetens verksamhet när det gäller laboratorietjänsterna nukleär mikroskopi (s k PIXE) och Melisa.

Dessa specialiserade laboratorietjänster har beställts från Uppsala universitet, som är den enda leverantören i Sverige. Möjligen kan man hävda att de statistiktjänster som nyttjats kunde ha upphandlats i konkurrens men då det rörde sig om specialiserad kompetens inom multivariatanalys och med de korta förordnanden som gällt vid Amalgamenheten kunde en regelrätt upphandling med gällande lagreglerade tidsfrister inte genomföras. Ett färskt betänkande från utredningen om sjukvårdsupphandling stöder också tankegångarna.

Företaget Analytex har tagits som utgångspunkt för flera av artiklarna i UNT. Läget är följande: Prover för nukleär mikroskopi innefattande cellpreparationer och analys har sänts uteslutande till Uppsala universitet. Analysdelen, som kräver tillgång till partikelaccelerator, har inte alltid kunnat utföras vid universitetet och preparaten har då, via Analytex, sänts vidare till forskningslaboratorier utomlands där det funnits ledig kapacitet för nukleär mikroskopi. Universitetet har således levererat delar av sitt åtagande via en underleverantör.

Den bild som bibringats läsaren om oegentligheter och vänskapskorruption är inte sann. Därför välkomnas initiativet från sjukhusledningen att ta in en utomstående revisor. Eftersom det föreligger en konflikt med stark känsloladdning är det viktigt att revisionen görs av en fristående part. Det är också välkommet att universitetet genomfört internrevision avseende leverans av tjänster.

Mer forskning behövs ? inte ett förnekande mot allt förnuft

Amalgamenhetens patienter tillhör en grupp som den i övrigt så framstående traditionella vården inte kunnat hjälpa. Men det sanna kan ibland vara osannolikt. Det är därför viktigt för våra patienter, att vi får vidareutveckla och vetenskapligt värdera vår behandlingsmodell, vars lyckosamma resultat kunnat redovisas i enkätstudien.

Givetvis tycker vi att det är oförsvarligt att konservativa krafter inom sjukhusledning och fakultet med tvivelaktiva metoder lyckats pressa fram ett beslut om att stänga en fungerande enhet som så väl behövs i samhället och som tagit många år att bygga upp.

_Anders Lindvall
Överläkare, f d verksamhetschef vid
Amalgamenheten_