Artiklar

Ingrid och Lars Uhr genomförde under 1980-talet en undersökning omfattande 400 personer som var drabbade av öronsusupplevelser eller med ett annat ord tinnitus. De skrev även en bok om detta med titeln “Öronsus i samband med amalgamfyllningar” (1986). Följande artikel ger en sammanfattning av bokens innehåll.

I början på 1980-talet startade vi ett informationsprojekt om öronsus. Bakgrunden var Ingrid Uhrs svåra tinnitus, som debuterade strax efter det att en tandläkare hade satt in en guldkrona med amalgam under. Många stora amalgamfyllningar fanns förut i tänderna. Vid konsultation hos en öronläkare en tid därefter gavs det då nästan obligatoriska rådet: “Du får lära Dig att leva med Ditt Öronsus”. Med våra sk tvärvetenskapliga yrkeserfarenheter, Ingrid Uhr: arbetsterapeut, hälsorådgivare och bildkonstnär samt Lars Uhr: skyddsingenjör, fotograf och träskulptör, började vi att utforska den dolda folksjukdomen tinnitus. Vi fann inte någon svensk bok om den plågsamma åkomman varken i bibliotek eller hos bokhandlare. Därför studerade vi ingående Ingrid Uhrs öronsus, varefter vi skrev och illustrerade en enkel bok, (Uhr 1984). Den innehöll egna hjälpmedel för att orka leva med oljuden samt råd om hur viktigt det är med holistisk hälsovård. (Red anm: holistisk innebär en helhetsbedömning). Vi företog också upplysningsresor över hela Sverige med vår husbil fylld med material. Ingrid Uhr visade målningar och bildvävar om öronsus. Lars Uhr hade gjort träskulpturer och foton, som handlade om oljuden. Överallt möttes vi av ett skrämmande stort behov av information om åkomman. Vi visste att öronsus är en svår plåga men inte att det fanns ett så skriande behov av hjälp.

Syfte

Den nu aktuella studien, som utgjort vårt huvudsakliga forskningsarbete är slutfasen i projektet. Den genomfördes för att få veta mer, varför det är så många som lider av öronsus och om det finns någon terapi mot symtomens grundorsak = kausalterapi. Vi ställde oss frågan: “Vad är det som gör öronsus till ett så vanligt problem?’ I USA förekom oljuden i någon form hos 32% av den vuxna befolkningen, (National Center for Health Statistics, 1968). I Sverige hos ca 17% av de vuxna, något olika beroende på ålder. Våra misstankar om sk oral galvanism eller kvicksilverförgiftning från amalgamfyllningar i tänderna, som en av orsakerna till öronsus förstärktes ju mer vi höll på med undersökningen.

Vi valde att göra en enkätundersökning som skickades ut till öronsusdrabbade personer över hela Sverige. Enkäten innehöll 26 upplevelsefrågor och uppmaning att skriva något om öronsuset på frågeformulärets baksida. Ur det senare noterades en mängd värdefulla fallbeskrivningar, som vi direktciterade ur.

Resultat

De 400 personerna med öronsus, som besvarade enkäten fördelade sig enligt följande: 35% var män, 65% var kvinnor. Åldersfördelningen var: 3% 0-30 år, 29% 31-50 år, 52% 51-70 år samt 16% 71 år och uppåt. Strax före det att öronsuset började hade 25% gjort en rotfyllning och 23% hade satt in guld. De flesta rotfyllningarna och guldarbetena gjordes i åldersgruppen 31-70 år. I denna åldersgrupp fanns även de flesta stora amalgamfyllningarna. Upp till 70 år ökade suset starkt för att därefter avta betydligt. G.F. Reed fann också att öronsuset minskade avsevärt efter 70 årsåldern, (Reed 1960). Av hela målgruppen hade 16% noterat på frågeformulärets baksida att de höll på eller hade metallsanerat sina tänder eller dragit ut och satt in proteser. 73% av dessa personer blev bättre; en del helt bra ifrån öronsuset och även andra åkommor. Av de 27% som inte uppnådde lindring uppgavs att de bl a hade amalgambitar kvar i käken, kvicksilver och kadmium i blodet samt infektioner under stifttänder.

Diskussion

Av vår studies fallbeskrivningar framgick att många i populationen varit utsatta för problem i samband med tandbehandlingar där guld och amalgam kom i kontakt med varandra, t ex rotfyllningar med förgyllda mässingsstift med amalgam ovanpå, guldbryggor fästa i amalgam eller guldkronor över amalgam.

En av Tysklands främsta kemister, Alfred Stock, ägnade ungefär 20 år åt amalgamfrågor. Bland många beskrivningar av förgiftningssymtom (100-tals), förekom även susningar och andra ljud i öronen, (Stock 1928). Mycket som de öronsusdrabbade noterade på vårt frågeformulärs baksida passade in på Stocks beskrivningar.

Korrosionsforskaren doktor Jaro Pleva i Hagfors som själv varit kvicksilverförgiftad observerade de dagar då han åt lunch med grönsallad och dressing att han en halvtimme efter maten fick synrubbningar och svåra bröstsmärtor. Det som utlöste reaktionen var salt och ättika i en dressing. En elektrolyt bildades med mycket högre ledningsförmåga och med lågt pH-värde, (Pleva 1983). Vi har omsatt dessa iakttagelser till tinnitusdrabbades erfarenheter och funnit att de kanske kan vara till hjälp för att hitta en av orsakerna till styrkevariationer av öronsuset hos de sk galvanisterna ( = de som vi misstänker fått öronsuset genom sk oral galvanism).

Ingrid Uhr märkte också att vissa betingelser kunde öka oljuden; däribland sura födoämnen samt ett hastigt uppvaknande, i synnerhet efter en kort stunds slummer. Det blev även muskelryckningar och elektriska fenomen. Dessa besvär samt öronsuset minskade under metallsaneringen (vilken ännu pågick då detta skrevs). Förbättring märktes redan efter första tandbehandlingen då guldkronan med amalgam under togs bort.

Docent Patrick Störtebecker i Stockholm beskrev hur personer, som fått diagnosen epilepsi, kunde ha skador i tinningloben, vilka gav elektriska urladdningar. Dessa gav hörselhallucinationer i form av oljud; ett summande och susande. Han beskrev också ryckningar i muskler och andra fenomen. Vidare fastslog han att sjukdomar i nervsystemet kunde härledas från förgiftningar och infektioner. Det finns spridningsvägar kartlagda från tänderna och till hjärnan, såväl via det klafflösa venösa systemet som längs den femte hjärnnerven, trigeminusnerven. Spridningsmöjligheterna föreligger i riklig mån för alla giftiga ämnen, (Störtebecker 1981).

Vi tolkar detta så att öronsusdrabbade som tillhör de sk oral galvanisterna kan härleda sina elektriska urladdningar och muskelryckningar från något slags epileptiska yttringar pga kvicksilverförgiftning eller tandinfektioner. Vid vistelse under starka lysrörsarmaturer ökade också öronsuset hos en del personer i vår enkätpopulation. Det finns således kopplingar mellan öronsus och elöverkänslighet.

Flera individer som förutom öronsuset led av glömska, koncentrationssvårigheter och yrsel märkte en betydande minskning av symtomen sedan de fått bort sina amalgamfyllningar och guldbryggor. Även livsglädjen återvände till personer som velat ta livet av sig. Vi anser att vår viktigaste slutsats i undersökningen tyder på klara samband mellan sk oral galvanism eller kvicksilverförgiftning från amalgamfyllningar och tinnitus. Således kan detta vara en av orsakerna till öronsus samt metallsanering en kausalterapi som kan ge lindring eller bot. Vi hoppas att vårt forskningsarbete, som vi oförtrutet kämpat med i flera år, verkligen skall bli till hjälp och glädje för många medmänniskor.

Ingrid och Lars Uhr

Red anm.
Tyvärr är ovan refererad bok slutsåld.

Referenser

Uhr, Ingrid och Lars, “Öronsus – Hur jag lärt mig att leva med svär tinnitus = öronsus”, Göteborg, eget förlag (1984).

Stock, Alfred, “Die Gefährlichkeit des Quecksilbers und der Amalgam-zahnfüllungen”, Zeitschrift für angewandte Chemie, (1928) 41:663.

Pleva, Jaro, “Mercury poisoning from dental amalgam”, Journal orthomolecular psychiatry (1983), 12:184-193.

Störtebecker, Patrick, “Tandröta som orsak till nervsjukdomar’, Stockholm; Störtebecker foundation for research (1981).

« Tillbaka

Sök på hemsidan

Hantera ditt medlemskap
Logga in på Min sida för att ändra adress eller kontrollera att du betalt medlemsavgiften.

Detta är Tandvårdsskadeförbundet (Tf)

Tänderna är en del av kroppen och kan ge upphov till besvär även utanför munhålan. Tf informerar om biverkningar av tandvårds-material, risker med rotfyllningar och kopplingar till kroniska sjukdomar. Tf ger stöd till medlemmarna och arbetar för så riskfria tandvårdsmaterial som möjligt. Den största framgången är förbudet mot amalgam som trädde i kraft 2009.

Tf arbetar för:

  • Att sjukvårdens högkostnadsskydd ska gälla all tandvård.
  • Korrekt information om risker för biverkningar av material inom tandvården.
  • Mindre riskfyllda tandvårdsmaterial och tekniker.
  • Helt metallfria tandvårdsmaterial.
  • Att alla tandvårdsskadade ska ha rätt till samma vård som gäller för andra sjukdomar.
  • Att alla ska ha rätt att byta ut sina giftiga amalgamfyllningar utan kostnad.
  • Att byte av alla dentala material inklusive proteser och implantat sker utan kostnad vid misstanke om biverkningar.
  • Att ett fungerande biverkningsregister upprättas för material som används i tandvården.

Gå med i Tf för att få hjälp eller bli medlem för att stötta förbundets verksamhet. Tf arbetar till största delen ideellt och ser därför gärna fler ideella krafter. Tf behövs för att ta tillvara patientens intressen.

Bidra gärna till TF

Bidra gärna till vårt arbete genom att donera pengar till förbundet eller forskningsfonden. Sätts in på bankgiro: 226-4885.

Kontakta oss
Tandvårdsskadeförbundet
Bellmansgatan 30
118 47  Stockholm
Tel 08-428 92 42
info@tf.nu
fragor@tf.nu (för frågor om tänder och hälsa)

Stödpersoner
Information samt råd och stöd till våra medlemmar eller till dig som är på väg att bli medlem ges via våra duktiga telefonombud. Se våra stödpersoner här. Du kan också kontakta telefonombud på distriktsnivå, se mer under fliken Distrikt.

Mailfrågor
Frågor om besvär relaterade till tänderna fragor@tf.nu