Inlägg till “Hearing om elöverkänslighet” arrangerad av rådet för arbetslivsforskning den 8 mars 2000 i Stockholm

Elöverkänsliga har förtroendet att inneha positioner i företag och myndigheter. Deras vittnesmål från en sekundsnabb observation kan avgöra skyldig eller icke skyldig vid en rättegång. Men när deras dagliga iakttagelser över elpåverkan ? verifierade av mätinstrument ? kommer på tal blir de ifrågasatta. Skälet är att forskare har misslyckats med att beskriva elöverkänsligas iakttagelser.

Nyttjande av elapparater skapar mätbara förändringar i närmiljön, dvs förändringar gentemot den miljö som vi människor var avsedda för. Känt är att om en hel population utsätts för miljö-förändringar, så reagerar regelmässigt en mindre del, de känsligaste.

Med denna insikt som bas samt tiotusentals vittnesmål från drabbade och deras anhöriga är det obegripligt att forskare misslyckas fastställa att elöverkänsliga reagerar på elektromagnetiska fält. Detta är förutsättningen för att seriöst kunna gå vidare och utreda hur, vad och varför. Vilket i sin tur är förutsättningen för att elöverkänsliga ska få hjälp, vilket är den humana grunden för att forskningsanslag utdelas.

Det är frustrerande att dagligen se de praktiska bevisen, men samtidigt höra och läsa om alla misslyckade s k provokationsförsök, vilka även livligt marknadsförs i media. Inom vilket annat forskningsområde mediaförs misslyckade försök?

Två typer av elforskare

Läsaren bör här orienteras om att det finns två typer av elforskare. Här en generalisering.

Den ena gruppen (liten) strävar efter samverkan med elöverkänsliga och patientföreningar, alltså i enlighet med FNs standardregler, en konventionsliknande handling som Sverige undertecknade 1995. Dessa forskare får oftast inga skattefinansierade anslag.

Den andra gruppen (stor) döljer sig oftast på institutioner. Exempel visar att någon t o m försöker hemligstämpla sina ansökningar. Deras specialitet är att inte hitta något av värde för elöverkänsliga. Dessa forskare har stora skattefinansierade anslag.

Provokationsförsök

Vad som här följer gäller i huvudsak den senare gruppen. I deras s k provokationsförsök ska försökspersonen säga om elen är på eller av. Ett sorts testlampeförhållande, vilket är omöjligt för försöksgruppen att tillfredsställa, eftersom individerna reagerar på skilda frekvenser och avklingandet av symtom är individuellt, allt från någon sekund till dygn. Att då genomföra testet på kort tid, vanligtvis en timma, strider mot den verklighet man har anslag för att beskriva.

Om man talar med försökspersoner som har varit med, framkommer ofta synpunkter och observationer över tekniska och logiska felaktigheter som framförts till försöksledningen men som ingen tagit någon notis om.

Ett exempel är när försökspersonen kände av styrutrustningen som reglerade av och på. Det vill säga den var aktiverad när elen var av!! Hur känna skillnad?

Verkligheten visar på många bra arbetsplatssaneringar där den elöverkänslige kan vara symtomfri tills ny teknik tillförs miljön. Detta inkluderar även verksamhet som bedrivs på våningen över eller under. Några studier, som gjorts på goda arbetsplatser och under längre tid, visar på god överensstämmelse. Skälet kan vara att den elöverkänslige här vistas under en normal situation.

Ingen normalsituation

Korta provokationsförsök, vanligen en timma, är ingen normalsituation utan försökspersonen hamnar där i en extrem tävlingssituation på grund av att försökspersonens förtroende sätts på spel.

Här måste man visa! Vissa känner trycket av att de representerar en grupp sjuka. Här får man inte misslyckas!

Det finns två ytterligheter att reagera på när man utsätts för ett oförberett tävlingstryck. Vissa reagerar med ett adrenalintillskott som gör dem okänsliga medan andra faller igenom och “känner av allting”.

Adrenalin höjer känslighetströskeln, det är en vedertagen kunskap. De som av nervositet “känner av allting”, hur ska de sortera dessa symtom från elsymtom?

Därtill är det vedertaget att symtom förstärks under stress. En elöverkänslig, reumatiker, doftallergiker, sjukhussjuk etc., hur ska de kunna skilja bort, av stress förstärkta grundsymtom, ifrån elsymtom? Detta utan att man någonsin fått träna i den uppkomna tävlingssituationen!

Våra sinnen luras

Luciaglögg, utan alkohol, kan få sådan verkan, om gästerna tror att den innehåller alkohol. Om en skicklig föreläsare öppnar en tom flaska men säger att det är en stark doft, så kommer vissa i publiken att känna av denna doft. En blomallergiker kan få anfall när han ser plastblommor.

Exemplen visar att våra sinnen kan luras, vilket är en vanlig mänsklig “brist”. Men ingen seriös forskare exploaterar denna mänskliga “brist” genom att växelvis visa riktiga blommor och placeboblommor för att förs öka bevisa att blomallergi inte finns.

Men den metoden praktiseras av elforskare. Ty i de moment där strömmen är av, vilket den vanligtvis är till ca 50 procent av provokationerna, så inträffar en situation jämförbar med exemplet med plastblommorna.

Ett övertydligt exempel: Om en blomsterallergiker reagerar på plastblommor, så betraktas han normal. Om han därtill är elallergisk och reagerar på placeboel, så blir han klassad som inbillningssjuk. Var finns logiken?

Brist på förberedelser

Vad som hittills framförts visar att provokationsförsöken, som de varit upplagda, är dömda att misslyckas. Det kan de flesta förstå utan statliga anslag.

Lägg dessutom till den genomgående bristen på adekvata förberedelser, där t ex försökspersonen inte ens fått träna på provokationsutrustningen. Det vill säga försökspersonen vet varken om han känner av eller vad han ska känna!!

Om försökspersonen blir torr i munnen, får fjärilar i magen etc, hur ska det tolkas? Är det nervositet ? eller el?

Därtill anges forskarresultaten på gruppnivå, vilket innebär en blandning av 100 procent rätt och 0 procent rätt. Om man ville nå framgång i försöken borde man köra “försöksheat” för att få fram tävlingsmänniskorna som klarat den psykiska pressen.

Träning viktig

Genom att träna kan de flesta lära sig att hantera en utsatt situation. Vid ett instruktörs/elevförhållande ska tränaren ge gott stöd, skapa ett förtroendefullt förhållningssätt, ha detaljkunskap, utveckla en kommunikation, dvs ett fackspråk gentemot sina adepter.

Eleven måste få känna och pröva redskap, göra upprepade övningar och prov för omedelbar feedback, träna olika delmoment så att de är inövade, ha en förberedelserutin, allt detta för att lyckas vid det “stora provet”.

Det nämnda är självklara förberedelser vid idrott, teater, musik, sång, dvs då situationen kräver extra av människan.

Forskningen utan kontroll

Inget av detta finns inom forskningen om elöverkänslighet, utan ibland tvärtom. De insatta vet att samma elapparat ger olika och även i styrka olika symtom beroende på vilka andra främmande exponeringar den elöverkänslige utsatts för innan han utsätts för exponering av elapparaten. Tidsaspekten kan variera från minuter till dygn.

Få studier synes ha haft detta faktum under kontroll, vilket är lika begåvat som om en forskare låter vem som helst hälla vad som helst i sina provrör.

I den situation som nu råder borde förtroendevalda, som ytterst anslår medel, ingripa och stadga att i varje fall intentionerna i FNs standardregler om patientföreningskontakter ska utföras innan anslag beviljas. Om detta tidigare hade gjorts, skulle klarlägganden ha skett för tiotusentals miljoner.

Slutligen, ta denna fråga från verkligheten med dig:

“Vem tror du upptäckte den felaktiga elsaneringen ? entreprenören, arbetsgivaren eller den elöverkänslige?”

_Assar Fager, Umeå
Elöverkänslig
f d tävlande, tränare, tävlingsledare_