Trettio år av Lisbeth Svenssons liv har gått till spillo på grund av ett guldstift med amalgam ovanpå. Hon hade smärta i ansiktsnerven och efter en tid spred sig värken till hela kroppen och hon kunde knappt gå. Amalgamsaneringen gjorde att smärtan i kroppen delvis försvann, men istället kom koncentrationssvårigheter som gjorde det svårt att arbeta. Under de senaste fyra åren har hälsan dock förbättrats tack vare så kallade alternativa behandlingar. Läs hennes berättelse.
Min erfarenhet av amalgamförgiftning har varit lång och ungefär 30 år av mitt liv har förspillts till följd av amalgamet.
Det började när en tandläkare gjorde en rotfyllning med ett guldstift i och ovanpå detta amalgam. Ett halvår efter behandlingen började det svida i hela munnen. Det gick som strömmar kors och tvärs i munnen. Jag kunde inte äta sill, ketchup, råa grönsaker eller hårt bröd. Då blev det värre. Nu efteråt förstår jag att kvicksilver frigjordes i ökad omfattning.
Jag sökte hjälp, men doktorn hittade inget fel och menade att jag var frisk. Ändå plågades jag varje dag av besvären som i början främst kom från munnen och tänderna.
Efter ytterligare ett år böjade det dra i trigeminiusnerven och det smärtade i höger ansiktshalva. Kvicksilverförgifningen hade spritt sig upp i nerven, men ingen i vården kunde finna orsaken. Proverna var bra och min läkare sa att jag var tvungen att lära mig leva med smärtan. Han kallade det neuralgi.
Besvären och sjukdomssymtomen ökade och jag fick svårt att gå. Jag hade ont i hela kroppen och var ofta trött med rinnande näsa och röda ögon. Ibland var jag helt utslagen. I vården hittade de fortfarande inget fel.
Amalgamförgiftning
Jag sökte mig utanför den konventionella hälso- och sjukvården. Till slut träffade jag erfarna personer som sa till mig att jag nog led av amalgamförgiftning. En homeopat hade instrument som visade att jag var starkt kvicksilverförgiftad. Till att börja med fick jag ingen förståelse alls från min tandläkare. Han sa att det inte finns några bevis för att kvicksilver förgiftar kroppen.
Slutligen hittade jag en tandläkare som förstod riskerna med amalgam. Då började en ny resa med amalgamsanering, vilket tog fyra år.
Jag blev faktiskt bättre och snart kunde jag gå igen utan smärta. Samtidigt började en riktigt skrämmande tid. Min koncentration och organisationsförmåga blev sämre och trots att jag blivit bättre finns fortfarande dessa problem kvar. Symtomen beror på att lillhjärnan och hypofysen är förgiftade.
Mitt blodvärde blev för högt och jag hade på tok för mycket röda blodkroppar och tappades då och då på blod, men nu alltmer sällan.
Hjälpt av alternativvården
Jag orkade inte arbeta och gick ner till deltid. Den vanliga hälso- och sjukvården förstod inte orsaken till symtomen och hade ingen hjälp att ge. Det var den så kallade alternativa vården som hjälpte mig. Jag prövade massor av terapier som healing och Bicom bioresonansterapi. Den senare behandlingen har hjälpt mig mycket och under de sista fyra åren har hälsan blivit allt bättre.
Det finns alltså vård att få, men tandläkare och läkare inom en konventionella vården kan inte det här området. Därför måste man själv vara stark och söka hjälp på annat håll.
Sjukvården var från början helt oförstående för mina besvär. Dåligt bemötande från vården har varit mer regel än undantag och ofta har jag tvingats stå ut med oerhört kränkande kommentarer från läkare.
Kränkande behandling i vården
Nu har jag för lite sen tvingats gå till doktorn igen och har fått medicin. Jag berättade att jag inte tål titan och ville ha titanfri medicin. Men läkaren vägrade att skriva ut sådan medicin. Han sa att man inte kan bli sjuk av titan eller titandioxid som är det vita färgämnet i tabletterna.
Denna läkare var inte direkt ovänlig, men han vägrade ändå att ta hänsyn till mina problem och nonchalerade dem helt. När jag berättade om mina amalgamproblem sa han bara att ”det finns många med amalgam som inte blir sjuka”.
Sjukvården har inte lärt sig någonting om riskerna med metaller de senaste åren. Även om läkaren inte var direkt oförskämd mot mig denna gång så känns det ändå kränkande att inte bli trodd och tagen på allvar. Jag tänker också på alla andra som är sjuka och inte får hjälp. Det är nödvändigt att läkare och tandläkare blir mer lyhörda och lyssnar på sina patienter. Vi är ändå experter på våra egna kroppar.
Lisbeth Svensson
