Först sjuk av amalgam och guld och sedan många år senare svårläkta eksem på underbenen på grund av färgämnen i mediciner. I samtliga fall handlar det om känslighet för metaller. Okunskapen inom vården om metallers påverkan på hälsan medför många onödiga sjukdagar. Sådana undvikbara risker borde inte få finnas i vården.
Mina eksem blev bara värre och värre och läkarna och sköterskorna kunde inte förstå vad det berodde på. Efter fyra år kom jag själv på att orsaken var färgämnen i mina mediciner.
Jag läste på nätet att färgämnen som järn- och titanoxider kunde ge upphov till eksem just på benen. När jag kontrollerade så fanns järnoxid i min blodförtunnande medicin. Orsaken var att tabletterna skulle vara rödfärgade.
Lite tur hade jag för läkaren sa att jag lika bra kunde ta acetylsalicylsyra som blodförtunnande medel och då fanns tabletter utan färgämnen.
Hade jag inte själv kommit på orsaken hade mina besvär fortsatt och det värsta var att mina ben hela tiden försämrades när jag tog de färgade tabletterna. Nu kunde jag stoppa besvären efter fyra år, men hade eksemen fortsatt vet jag inte vad som hade hänt med benen.
Det har tagit lång tid att läka och jag vet att det tar lång tid för metaller att försvinna ut ur kroppen. Bristande kunskap och intresse i vården för metallers inverkan på hälsan är ett stort bekymmer för folkhälsan. Och varför ska man ha sådana ämnen i mediciner?
Mina erfarenheter av sjukvården och tandvården har gjort mig mycket besviken. Kunskapen om metallers påverkan på kroppen är fortsatt mycket bristfällig. Om personalen redan från början lyssnat på mig som patient hade mitt liv sett annorlunda ut.
Lisbeth Svensson
