- Dentala material
- Hälsa
När Romarriket föll försvann mycket av den medicinska kunskapen i Europa. Tandvård blev åter en värld av magi, huskurer och smärtsamma ingrepp – där barberare, fältskärer och till och med smeder fick rycka in när tandvärken blev outhärdlig.
Artikelserie - Del 2 av 3
Medeltiden innebar ett stort steg tillbaka för läkekonsten i västerlandet. Många av antikens skrifter glömdes bort eller betraktades som hedniska. Istället tog vidskepelse över: tandvärk skulle drivas ut med ramsor, amuletter och märkliga kurer.
Samtidigt levde kunskapen vidare i den arabiska världen, där antikens medicin bevarades och utvecklades. När dessa skrifter senare återvände till Europa började tandläkekonsten sakta resa sig igen.
På 1300-talet syntes de första tecknen på en mer vetenskaplig tandvård i Frankrike. Men ännu var yrket långt ifrån etablerat. Vem som helst kunde kalla sig tanddoktor, ofta med mirakelpiller och dunderkurer i bagaget.
Under 1500-talet framträdde kirurgen Ambroise Paré, som gjorde banbrytande insatser inom kirurgi och även experimenterade med tandtransplantationer och protesliknande konstruktioner.
I Sverige kom ett viktigt steg år 1663. Genom ett kungligt brev bestämdes att alla som ville utöva tandläkekonst utan medicinsk utbildning måste visa sina färdigheter inför Collegium Medicum – dåtidens motsvarighet till Socialstyrelsen.
Det innebar att även smeder kunde avlägga prov och få intyg som ”tandläkare”. De hade styrkan och verktygsvanan, men var ibland alltför hårdhänta. Tandutdragning var brutalt och kunde skada både käkben och friska tänder.
Barberare och bardskärare reste ofta runt med munskruvar, tandnycklar och tänger – instrument som i dag mest liknar tortyrredskap. Ändå fyllde de en livsviktig funktion i en tid då tandvärk kunde bli en fråga om överlevnad.
Tandvårdens historia – lång väg till smärtfri tandvård (Populär Historia)
