Än en gång har regeringen visat sig oförmögen att genomföra fattade beslut om amalgamförbud genom att inte fullfölja förslaget om ett absolut förbud mot allt kvicksilver, inklusive amalgamanvändning. Förslaget från Kemikalieinspektionen, att förbudet skulle gälla från 1/7 2005, har omarbetats till någon gång mellan 2007 och 2011, då EU-ministrarna anser att det ska kunna gå att genomföra ett totalt kvicksilverstopp.
Väldigt många enskilda Tf-medlemmar har genom sitt engagemang bidragit till, att allt fler har fått upp ögonen för det kvicksilver som är på drift på grund av tandläkarnas amalgamanvändning. Hur hade miljödepartementets beslut sett ut, om inte vi från Tf:s sida under mer än 25 års tid påverkat upplyst och agerat för att giftet kvicksilver måste tas ur kretsloppet?
Hur mycket väger en genomsnittlig amalgamfyllning?
Vad värre är, är det faktum att så många falska uppgifter cirkulerar om hur stora amalgamfyllningarna egentligen är, och vilken belastning de medför på individen. Det har exempelvis från myndighetshåll påståtts, att genomsnittet för en amalgamfyllning ligger på 0,6 gram. Detta har Socialstyrelsens Agneta Ekman förnekat, uppgifterna lär komma ifrån dentalmaterialindustrin. Naturvårdsverket och andra tror på uppgifterna utan att kontrollera.
För mig, som arbetat i tandvården, ser siffrorna annorlunda ut. En genomsnittlig, stor amalgamfyllning kan väga mellan 6 och 10 gram. Om man måste göra en så kallad amalgamkrona, dvs. en hel tand av amalgam, går det åt som regel minst 20 gram amalgam. Detta innebär 10 gram kvicksilver ? i en enda tand! Många tandsköterskor har vittnat om, hur de för hand rörde ihop kvicksilver och alloy, metallpulvret, efter att ha vägt upp på detta en gramvåg. Detta blandades först i en liten glasmortel, och sedan bearbetades amalgamet i den oskyddade handen.
Man rörde på den tiden amalgam, minst en gång i kvarten, under en 48 timmars arbetsvecka. Överskott av kvicksilver pressades ut mellan tumme och pekfinger ner i ett glas vatten, där kvicksilvret blev ofarligt, enligt vad som påstods från tandläkarhåll. Man påstod även, att den ovan beskrivna hanteringen var helt ofarlig! Det finns fortfarande tandläkare som påstår, att kvicksilver är ofarligt. Sköterskor fanns det gott om, så när någon blev sjuk, var hon lätt att byta ut mot någon ny, som blev lika felinformerad.
På Arbetsmiljöverket har man aldrig brytt sig om dessa sjuka tandsköterskor eller annan tandvårdspersonal, trots att riksdag och regering redan på 1920-talet ansåg att alla, som utsattes för riskerna med kvicksilver i arbetslivet, skulle hållas under strikt läkarkontroll. I praktiken har man skickat ut de sjuka tandvårdarna i kylan, med beskedet att de inte passade för yrket, eller att de hade psykiska problem. Att många har fått olika neurologiska sjukdomar, njursvikt, cancer eller andra allvarliga sjukdomar, är tydligen inte intressant.
När tandläkare insjuknar med kvicksilversymtom får de oftast diagnoser som kroniskt trötthetssyndrom, utbrändhet eller fibromyalgi. Då accepteras dessa diagnoser av FK och de får även fackligt stöd. Särskilt om de inte tar upp aspekten med kvicksilverhanteringen. Tandsköterskekåren består till nästan 100 procent av kvinnor, och kvinnors arbetsmiljö är tydligen inte intressant.
Nu börjar dock 20 års arbete med tandsköterskornas arbetsmiljörisker att ge resultat, men i inte i Sverige, utan i Norge. Brennpunkt i norsk TV har i ett utomordentligt program visat, hur man agerat från myndigheternas sida. Den ansvariga programledaren, Synnöve Bakke, har gjort precis tvärtom mot vad svenska medier hittills har gjort. Hon har intervjuat ansvariga myndigheter i Norge, exempelvis STAMI, motsvarigheten till svenska Arbetsmiljöverket.
Där har man först förnekat att man känt till riskerna, sedan i sändning tvingats erkänna, att man vetat om hur arbetsförhållandena har varit, men inte gjort något.
I programmet intervjuades också professor Echeverria från USA, känd som en mycket erfaren kvicksilverexpert. Hennes forskning väger mycket tungt i den fortsatta debatten. Här i Sverige får vi inte ens komma till muntlig förhandling i de olika rättsliga instanserna, trots att vi hänvisat till denna forskning.
Mönstret har varit tydligt från början. När den första utredningen gjordes i Sverige 1986, Kontroll och tillsyn av dentala material, påstod NIOM:s dåvarande chef, professor Mjör, att ?om någon skulle bli sjuk, så var det tandvårdspersonalen och det var de icke?.
På den tiden debatterades amalgamfrågan på ett officiellt plan i samband med att Inger Atterstam för vetenskapsrådet skrivit Källa 33, Striden om Amalgamet. Där vidhöll Mjör detta påstående.
Siw Persson, som då förde tandsköterskornas talan i riksdagen, var tillsammans med mig med på seminariet. När vi påpekade det felaktiga i Mjörs påstående, flydde han till det väntande flyget.
Kvicksilverjentene
Nu har Brennpunkts program Kvikksilverjentene 2005-05-10 helt klart visat, hur Mjör ljög och hur hela etablissemanget har ljugit i denna arbetsmiljöskandal. Efter programmet i Norge blev norsk TV nerringt av 200 tandsköterskor, som upptäckt hur grundlurade de hade blivit.
Brennpunkt visade, hur man uppmätte så höga halter av kvicksilver, att mätinstrumentet slog i botten i samband med kopparamalgamets uppvärmning. De undersökningar vi i Tf gjorde på 1990-talet, på tandvårdsgruppen, visade att troligen flera hundra tandsköterskor insjuknat på grund av kvicksilverhanteringen. Vid de mätningar som vi kunde utföra visade det sig alltid, att kvicksilverånga förekom i luften på alla kliniker ? i avloppsrör, i diskbänkarnas vattenlås, vid tandläkarstolen och inte minst i de ofta små, och oventilerade, sterilrummen. Också tandsköterskornas händer avgav mätbara mängder kvicksilverånga.
Hanteringen av kvicksilver har på senare år blivit något bättre, och användningen har minskat. Men den skyddsutrustning, som föreskrivs i skyddsbladet nr. 68, finns fortfarande inte att tillgå för personalen. Handskar har dock blivit regel, men inte på grund av att de utgör skydd mot att kvicksilver tränger genom huden, utan av andra skäl ? risken för smitta av hepatit och AIDS!
I den rättegång, som den norska tandsköterskan Tordis Klausen drev mot myndigheterna, var vi flera, som lämnade mycket viktig information angående arbetsförhållanden och risker. I den lägre instansen dömdes till fördel för staten och till nackdel för Tordis Klausen. Den rättegången kommer säkerligen att rivas upp på grund av de fakta, som redovisats i Brennpunkts program.
Jag står fast vid det jag sa i tingsrätten/ byretten i Norge. ?Detta är en av de största arbetsmiljöskandalerna i modern tid. Den kommer att slå asbestproblematiken!?
Nu återstår att se om Brennpunkts program Kvikksilverjentene sänds i svensk television. BBC- och CNNprogrammen om amalgam har SVT hittills inte vågat sända ? man kan fråga sig varför.
Det finns ett samarbetsavtal mellan NRK och SVT, men trots detta verkar inte SVT vilja utnyttja denna möjlighet. Brennpunkt fortsätter att undersöka tandsköterskorna situation och kommer att följa upp det första programmet när resultatet av undersökningen föreligger.
De, som bestämmer programtablån för Sveriges Television, kan nu få bekänna färg och visa om de verkligen arbetar med public service och den så kallade fria televisionen, eller om de arbetar med att förneka folket rätten att få veta sanningen om amalgamet.
Vi har träffat ledningen för svensk TV i ett HSO-seminarium, men där gavs inga som helst löften. Snarare blev det en diskussion angående de SVT-anställdas situation, framförallt situationen för dem, som har egna funktionshinder.
Förbundsstyrelsen lägger ner mycket tid och engagemang på, att ge konkret och saklig information till media och journalister och inte minst till våra politiker, dessvärre utan påtagliga resultat. Nu senast fick Assar Fager svar från SVT:s Uppdrag Granskning att man där inte har ?möjlighet att göra reportage? om de tandvårdsskadades situation. Många apjournalister verkar tro t.ex. att det redan finns ett amalgamförbud.
Debatten om ohälsan fokuserar på allt annat än giftiga tandvårdsmaterial, trots att underlag finns i exempelvis Dentalmaterialutredningen, SOU 2003:53.
Läkare, som tillfrågas angående ohälsan hos befolkningen, räknar oftast upp ett antal symtom, som är klart kvicksilverrelaterade, men de tycks inte inse kopplingen till att befolkningen bär omkring ett av jorden giftigaste ämnen i tänderna.
Läkarnas bristande kunskap om och ointresse för problematiken bidrar starkt till ökade samhällskostnader. Om de hade relevant kunskap om, hur kvicksilver och andra gifter sprids från dentala material i tänderna, skulle färre patienter få psykiska diagnoser.
Med rätt vård skulle fler bli friskare, till mycket lägre kostnader än nu. Men detta kräver att Socialstyrelsen tydligt tillkännager, att problemet existerar. Först när detta görs kan vi räkna med en korrekt