De hedervärda entusiasterna. Det var år 1978, som några entusiaster, med Sixten och Anna-Lisa Särnholm i spetsen, startade det som blev Tandvårdsskadeförbundet. Då kunde väl ingen av dem ana, att kampen om amalgamet inte skulle vara över år 2004!

Heder åt alla dem, som redan då insåg att denna fråga var livsviktig både för människor och miljö. Då den första riksdagsmotionen behandlades 1980 lovade Socialstyrelsen, att man skulle genomföra ett åtgärdsprogram för patienterna. Riksdagsledamöterna påpekade i ett särskilt yttrande från utskottet, att patienterna inte fick misstänkliggöras. Hur har uppdraget genomförts?

De ohederliga

Skammens rodnad borde återfinnas hos många i tjänstemän i tandläkarkåren, som från allra första början hade sitt ställningstagande klart. Sprid rykten och osanningar om patienternas psykiska hälsa, påstå att de lider av vanföreställningar eller toxikofobi!

Dessa tandläkare såg till att hela sjukvårdsapparaten involverades i att förneka riskerna med dentala material. De gav på olika sätt uppdrag och bidrag åt forskare, som frikände amalgamet, gav föreläsningar som förlöjligade patienterna och deras organisation och anordnade seminarier, till exempel Medicinska Forskningsrådets seminarium 1992.

Seminariet inleddes av professor Löe som förklarade, att detta seminarium anordnades för att ge tandläkarna argument för att amalgam är ofarligt och för att lugna allmänheten.

Var finns yttrandefriheten?

Motståndare till amalgam och andra okontrollerade tandvårdsmaterial har alltid ifrågasatts och motarbetats. Öppen och fri debatt har inte existerat. Socialstyrelsen agerande mot Mats Hanson har redovisats i tidigare Tf-blad. Vid ett stort antal tillfällen då media tagit upp tandvårdsproblematiken har journalisterna  vänt sig till tandvårdsansvariga på Socialstyrelsen. Dess tjänstemän har alltid avfärdat kritiken mot amalgam.

Fortfarande förekommer en märklig tystnad från dem som borde driva frågan om yttrande och tryckfrihet. En professor i yrkesmedicin i Lund beordrade exempelvis sjukhusbiblioteket att ta bort Tandvårdsskadeförbundets material. Han är inte den ende. 

Tandvårdsskadeförbundet har under åren utsatts för olika typer av censur, men så uppenbar censur som vid när det gällde sjukhusbiblioteket i Lund har sällan inträffat. Arbetet har skett mer i skymundan, precis som lobbyister alltid gjort.

Allvarlig underlåtenhet

I ett häfte från Riksföreningen mot cancer utgivet 1966 visar totalt ointresse från vården när det gäller att förstå orsakssamband. Många bilder i detta häfte på cancerös vävnad i munhålan visar dentala konstruktioner i olämpliga material. Guld och amalgam finns exempelvis i direkt anslutning till olika cancerformer inklusive lichenoida slemhinneförändringar. De senare är kända för att vara precancerösa. 

Frågan är om vården är så helt oförstående för de samband som uppenbart finns mellan metaller och olika cancerformer? Sannolikt är det mer ovilja att se sambanden. Läkare och tandläkare är som de tre små aporna, som inte vill se, inte vill höra och inte vill förstå någonting.

För några år sedan redovisade forskare att fria radikaler ökar risken för cancer. Några slutsatser att amalgam och kvicksilver i tänderna kan ge samma effekter redovisades dock inte. Detta trots att det är väl känt att kvicksilver är en av de metaller som mest dramatiskt ökar bildningen av fria radikaler.

Miljöpåverkan välkänd

I Naturvårdsverkets rapport 1072 från 1978 av Gudrun Ekroth beskrivs hur fisk anrikar kvicksilver från amalgam. I ett akvarium med laxyngel lade man granulerat amalgam, ett halvt gram amalgam per liter vatten (motsvarar en mycket liten amalgamfyllning, s k prickfyllning).

Efter 28 dygn hade kvicksilverhalten i fiskens lever ökat med ända upp till 60 gånger den ursprungliga. Resultaten visade också, att kvicksilvret senare fördelades ut i fiskens muskelvävnad. Skillnaden mellan människor och fisk är inte stor utan och slutsatsen av försöket borde varit att kvicksilver från amalgamfyllningar ackumuleras i kroppen. .

Naturvårdsverket avstod i rapporten att ställa sig bakom författaren, och lät henne ensam vara ansvarig för innehållet. Därför har rapporten ej kunnat användas i kampen mot ett amalgamförbud. I stället har alla patienter med höga kvicksilvervärden i hår, blod och urin alltid beskyllts för, att äta för mycket fisk.

Fortfarande avråder man gravida för en hög fiskkonsumtion! 

Falska profeter lär ut felaktiga teorier

Den ständiga och massiva desinformationen angående patienternas psykiska hälsa har också getts ett samlat stöd av forskarvärlden under alla dessa år.

I ett examensarbete vid institutionen för tillämpad psykologi vid Lunds universitet från 1983 har författarna Ingrid Andersson och Christine Lavillat beskrivit problematiken i "Oral galvanism" ett psykosomatiskt syndrom. Där kan man sida upp och sida ner läsa en mängd Freudianskt bludder, som utger sig för att ge vetenskapligt stöd för teorin att de amalgamsjuka somatiserar.

Som värdefulla medhjälpare till de psykologstuderandes kunskaper återfinns professor P O Glantz och odont.dr. Krister Nilner!

Detta är bara en i raden av vilseledande artiklar och examensarbeten som bland annat Läkartidningen har varit synnerligen intresserad av att publicera under åren. Däremot har artiklar om riskerna för att olika sjukdomstillstånd skulle kunna ha sin bakgrund i biverkningar från olika tandlagningsmaterial sorgligt nog nästan alltid refuserats.

Läkare, som följt trenden att misskreditera amalgamsjuka, elöverkänsliga och patienter med kroniskt trötthets syndrom, har fått stort utrymme och särskilda utmärkelser för sina gärningar!

Samtida forskning

Samma år, 1983, gav forskare vid Gustav Werners Institut, Universitetet i Uppsala, ut en rapport angående metallsyndromet. Författarna, Sten-Olof Grönquist, Britt Ahlrot- Westerlund, Ulf Lindh, Björn Carlmark, Henning Theorell, Erland Johansson och Kicks de Vahl, hade redan då definierat problemet och kunde ge en utomordentlig beskrivning av utrednings- och behandlingsgången för tandvårdssjuka patienter.

Om denna information fått spridning på samma sätt som somatiseringsteorin, skulle många liv ha kunnat räddas eller blivit drägligare, samtidigt som samhällets kostnader för sjukdom och nedsatt arbetsförmåga avsevärt kunnat minskas.

Verkställighet av beslut

När de första s.k. hänvisningstandläkarna utbildades i januari 1985, återfanns som föreläsare enbart amalgamförespråkare och andra, som förnekade problematiken. Bland annat fick kursdeltagarna lära sig att patienterna skulle remitteras till psykolog, för att man skulle ta ur dem vanföreställningen att man kan bli sjuk av amalgam.

Under alla år har budskapet varit att frågan om risker med amalgam endast är ett medialt påhitt underbyggt av veckotidningar som beskrivit problematiken. Många medlemmar har berättat hur de förlöjligats av sina tandläkare och fått frågan: "Tror du att du har blivit sjuk på samma sätt som Gunnar Wiklund"?.

Mönstret är tydligt

För den som följt amalgamdebatten och forskningen inom området märks ett alldeles bestämt mönster. En liten kärna av tandläkare och yrkesmedicinare har under åren framställt riskerna med amalgam som obefintliga eller försumbara. Och om det händelsevis är några som blir sjuka av amalgam så är det endast ett mycket litet antal.

 Alla ska ha rätt till vård på lika villkor och lagstiftningen gäller även de amalgamsjuka. Riksdagen har vid flera tillfällen från 1987 och framåt beslutat om förenklingar och förbättringar för de tandvårdssjuka, men besluten har sällan verkställts och därmed inte heller nått patienterna.

Medveten strategi

I samtliga utredningar som Socialstyrelsen har genomfört har man inte velat ta tillvara vare sig vetenskapliga fakta eller patienternas erfarenheter. De anvisningar som Socialstyrelsen gett ut har kunnat användas mot patienterna, tvärtemot vad riksdagen har beslutat.

Först i Dentalmaterialutredningen, SOU 2003:53, fick även patienternas beskrivning av sin situation ett utrymme. Där framgår tydligt hur man från amalgamförespråkarnas sida genom olika åtgärder har kunnat kringgå riksdagsbesluten. Utredningen visar, att de tandvårdssjukas problem i vården genomgående givits psykosomatiska förklaringar. Detta kan inte vara en tillfällighet, utan snarare en högst medveten strategi för att inte omfattningen av skadorna skulle bli för uppenbara.

Tandläkarna har själva myntat begreppet ?heavy metal generation? om 40-talisterna, som nu toppar ohälsostatistiken. Denna medvetna satsning på att misstänkliggöra patienterna har lett till att dessa blivit felbehandlade, misshandlade och förklarade som paria i vården, trots att de har haft all anledning och rätt att få den hjälp, som enligt lagen tillkommer alla medborgare.

Ekonomiska aspekter

Det ständigt återkommande argumentet för att inte stoppa till exempel amalgamanvändningen har varit att det skulle bli så dyrt.

I Tandläkartidningen 9/79 finns på första sidan en skämtsam bild av hur patienten fru Svensson ska jordas med en metalltråd mellan fyllningarna och ner till skorna! Man beskrev då problemen som galvaniska strömmar, s.k. oral galvanism.

Tandläkartidningen hade också en artikel av Maud Bergman, Björn Hedegård och Rune Söremark, som ger sken av att man tar riskerna på allvar. Detta är  en chimär då slutsatsen den ständigt återkommande ekonomiska aspekten. Inte i något fall, varken då eller senare, har man från Tandläkarförbundet eller från läkarnas sida gjort en seriös uppskattning av kostnaderna för kvicksilvrets och andra olämpliga tandvårdsmaterials effekter i form av ohälsa, sjukskrivningar och skattebortfall.

Dyrt för kommunerna

Saneringskostnader för alla de reningsverk, som nu måste ta hand om det oerhört giftiga rötslammet från alla amalgambärare, har man aldrig reflekterat över. Trots alla rapporter om motsatsen har beslutsfattare  inbillat sig att amalgamet är stabilt. Inte heller tar man hänsyn till krematoriekostnader eller rening av begravningsplatsernas avloppsvatten. Att dessa kostnader måste betalas av skattebetalarna har inte gått upp för amalgamförespråkarna.

Naturvårdsverket visste redan 1978 att amalgamrester i avloppsvatten var ett stort problem, men kunskaperna sopades detta under mattan. Därmed har också denna myndighet ett tungt ansvar för vår försämrade miljö.

Samarbete behövs

Det är hög tid att alla de organisationer och myndigheter som säger sig arbeta för en god miljö och ett giftfritt Sverige, ställer sig bakom Kemikalieinspektionens krav på ett totalt förbud för kvicksilver och då också all användning av tandamalgam.

Inga undantag ska ges för dem, som behandlas inom sjukhustandvården. 

Kunskaperna om amalgamets hälso- och miljörisker finns. Förutsättningar finns för ett totalt förbud. Finns viljan hos regeringen? Tandläkarna har alltför länge lyckats manipulera besluten, det kan inte ligga i samhällets intresse att en allt mindre grupp i en yrkeskår tillåts fortsätta med den miljö- och hälsoförstörande verksamhet som amalgam i tandvården utgör.