I dag är det inte allmänt bekant att vitaminer används för att behandla schizofreni och en del andra psykiska sjukdomar, uppenbarligen med framgång i vissa fall.
Abram Hoffer: Vitamin B3 and Schizophrenia. Kingston, Ont. 1998, Quarry Press.

Den kanadensiske psykiatern Abram Hoffer är en av pionjärerna som startade detta 1952 och som tillsammans med nobelpristagaren Linus Pauling lanserade termen ortomolekylär för en medicinsk behandling med ämnen som förekommer naturligt i kroppen.

Hans senaste bok sammanfattar många års erfarenheter, som inte minst präglas av det motstånd han och andra mött. I samarbete med Pauling har han skrivit en bok om C-vitaminbehandling vid cancer. Där har vi en särskild kontrovers som jag inte tänker gå in på. Hoffer har också skrivit böcker allmänt om kost och hälsa. Men motståndet mot hans arbete med schizofrena patienter är svårare att förstå om man utgår från läget som rådde när han började. Behandlingen av schizofreni var då ett dystert kapitel, där lobotomi sågs som ett av de minst dåliga alternativen i svåra fall. De mediciner som i dag spelar huvudrollen var för 50 år sedan på utvecklingsstadiet. Man skulle kunnat tro att alla lovande uppslag var mycket välkomna.

Niacin

Hoffer använder niacin eller dess nära släkting nikotinamid, ett vitamin som inte kallas B3 i Sverige. Sjukdomen pellagra beror på brist på detta vitamin (eller tryptofan, som kan omvandlas till niacin), och den härjade i USA:s sydstater i början av 1900-talet. Det är välkänt att vissa av de sjuka fick schizofreniliknande symtom, och niacin borde därför fortfarande vara av vetenskapligt intresse för psykiatrin.

Oavsett den teoretiska bakgrunden blev många av Hoffers patienter mycket bättre, och han bekräftade också resultaten med korrekta dubbel-blinda undersökningar. Detta var i de kontrollerade undersökningarnas barndom, och Hoffer uppger att han varit först med att använda sådan teknik i psykiatrin.

Det hjälpte inte. I början av 70-talet ansatte amerikanska psykiaterförbundet honom efter anonyma anmälningar mot hans behandlingsmetoder, som inte var “ortodoxa”. Drevet var i gång, och även andra läkare som gav stora vitamindoser (t ex askorbat intravenöst) ställdes till svars för detta. Som vi vet är det viktigaste inte om en behandling hjälper, eller om den är fri från obehagliga biverkningar, utan om den överensstämmer med vetenskap och beprövad erfarenhet. Endast då anses det att patienten får det bästa som finns att tillgå.

Neuroleptika

Jag har aldrig prövat att behandla enligt Hoffers modell, men under hela 60-talet kunde vetenskapligt intresserade psykiatrer diskutera den teoretiska bakgrunden utan att detta uppfattades som apart. Om behandlingen slagit igenom skulle schizofreniforskningen ha sett ganska annorlunda ut i dag. Som det blev koncentrerade man sig i stället på de teoretiska frågor som väcktes av den nu helt dominerande behandlingen med neuroleptika, som snabbt gjorde succé vid mitten av 50-talet.

Femton år senare var den farmakologiska forskningen helt inkörd på detta “huvudspår”. Därmed var tiden mogen att betrakta niacinhy-potesen som ett störande problem i stället för en möjlighet. De som använder den alternativa behandlingen blir då naturligtvis också uppfattade som problem, och myndigheter kan rentav få för sig att de skadar sina patienter.

Det är inte så lätt att bedöma Hoffers teorier och den tillhörande behandlingen. Erfarenhetsmaterialet är inte stort, men jag är övertygad om att många sjuka faktiskt har blivit väsentligt förbättrade. Forskare har skrämts bort från området, annars hade vi säkert vetat mera.

Hoffers beskrivning av sina resultat kunde ha varit mindre torr och detaljrik i en bok som vänder sig till en intresserad allmänhet. Han är inte så bra på att göra reklam för sig själv, vilket är synd men knappast skadar hans trovärdighet. I intervjuer är han mera till sin fördel, se http://naturalhealthline.com/newsletter/991215/hoffer.htm och http://naturalhealthline.com/newsletter/15feb00/hoffer2.htm.

Målmedvetet arbete

Läkemedelsindustrin har goda skäl att känna sig hotad om vitaminer och andra naturliga ämnen eventuellt har viktiga effekter vid olika folksjukdomar. Det går ju inte att få patent på sådana ämnen. Psykofarmaka är ett viktigt affärsområde i dag. Lönsamheten bygger på att nya syntetiska läkemedel kan säljas till priser som vore otänkbara utan patentskydd.

På initiativ av några tyska läkemedelsjättar pågår sedan flera år ett målmedvetet internationellt arbete på FN-nivå för att ta kontrollen över marknaden för vitaminer och andra kosttillskott (FAO ? Codex alimentarius).

Hoffer har fått erfara att böcker i kontroversiella medicinska ämnen kan vara mycket svårpublicerade. Han har hittat ett litet kanadensiskt förlag som givit ut den aktuella boken och flera tidigare.

_Per Dalén, leg. läkare
Viken_