Både parodontit, tandlossning, och D-vitaminbrist är vanligt förekommande i befolkningen. Frågan är om det finns ett orsakssamband.
Den vetenskapliga bedömningen om optimal daglig dos D-vitamin för förebyggande av sjukdom har ökat 10-20 gånger under det senaste decenniet, från 100 till 2000 IE eller mer. Samtidigt har det visat sig att stora befolkningsgrupper har brist, särskilt vintertid.
D-vitamin är antiinflammatoriskt och medverkar till att benvävnaden inte försvagas. Grav brist orsakade engelska sjukan. Tänderna hör till kroppens benvävnader och omgivande vävnad är starkt utsatt för allt som passerar munnen och härbärgerar en rik bakterieflora där mer aggressiva sorter lätt kan få överhand och orsaka tandförluster.
Flertalet undersökningar som undersökt munhälsan i relation till D-vitamin har varit ?ögonblicksbilder?, man har undersökt tandstatus i förhållande till aktuella värden på D-vitaminnivån i blodet.
I en ny studie från Tyskland har man undersökt tandförlust prospektivt, det vill säga man har först undersökt munstatus och D-vitamin och efter 5 och 11 år utvärderat förlusten av tänder i förhållande till ursprungsnivåerna av vitaminet. En brist i studien är att D-vitamin enbart mättes vid 5 år, varför värdena kan ha varierat under övriga perioder. Man tog dock hänsyn till årstiden vid mätningarna. Parodontitundersökningarna gjordes av speciellt utbildade tandläkare så att de skulle göra samma bedömningar. Från början ingick 7008 personer men i slutändan, på grund av dödsfall, sjukdomar som kunde inverka, ej velat deltaga mer, graviditet, flyttat mm., återstod för utvärdering 3300 efter 5 år och 1904 efter 11 år.
Mätningarna av D-vitamin vid 5-årskontrollen visade att 60 % av deltagarna hade brist på vitaminet. Antalet tänder och kariesfrekvensen vid studiens start var lika i de femtedelar som personerna indelades i enligt olika D-vitamin status. Däremot visade graden av tandköttsfickor variera med nivån av D-vitamin och antalet förlorade tänder ökade linjärt med allt lägre vitaminnivåer. Varje 10-mikrogram/l ökning av D-vitaminnivån var associerat med en 13 % minskad risk att förlora tänder. En jämförelse mellan femtedelen med lägsta halterna och femtedelen med de högsta visade en 23 till 30 % minskad risk för tandförlust. Efter justering för en rad möjliga faktorer som kunde inverka, minskade skillnaden något, men var fortfarande starkt signifikant. Kariesfrekvens och antalet fyllda tandytor inverkade inte på resultatet.
Andra liknande studier har visat på en minskad risk för tandförlust på mellan 14 och 33 % vid en jämförelse med D-vitaminnivåerna och minskad risk för tandförlust/karies, speciellt hos barn. D-vitamin reglerar bland annat kalciumbalans och påverkar alveolarbenet, den benvävnad i vilken tänderna sitter och elasticiteten i fibrerna som håller fast tänderna.
