- Hälsa
Tandhälsoförbundet rekommenderar borttagning av tand istället för rotfyllning. Om man ändå väljer att rotfylla en tand är det flera saker man bör tänka på, som val av material. Det kan också vara klokt att kontrollera med tandläkaren hur omfattande infektionen är och om det finns spricka i tanden.
Finns spricka i tanden fungerar det sällan att rotfylla. Anledningen är att det i sprickan kan finnas eller vandra in bakterier . Även om rotfyllningen är bra gjord kommer bakterier att finnas i sprickan och när de bildar bakteriegifter kommer dessa att förr eller senare gå ut i kroppen. Tyvärr blir det aldrig riktigt tätt hur skicklig tandläkaren än är. Det finns så gott som alltid bakterier i små hålrum inuti roten och precis som från sprickans bakterier kan bakteriegifter bildas. Tillsammans med bakterierna triggar gifterna igång immunförsvaret.
En rotfylld tand är en död tand och alla andra döda kroppsdelar tar man bort för att man annars riskerar sepsis (blodförgiftning). Detsamma borde gälla en död tand som dessutom förseglas invändigt och därmed stänger inne bakterier. Tanden har också mängder av dentinkanaler i vilka det normalt går vätskeströmmar. Är tanden död stannar flödet upp och dentinkanalerna blir bra miljö för bakterier som där kan föröka sig utan risk att immunförsvaret attackerar dem. Likadant här bakteriegifter kan tränga ut i kroppen och ställa till med skada.
För den som ändå väljer att rotfylla gäller det att välja rätt material. Viktigt är att ingenting man är allergisk eller överkänslig mot finns med. Eugenol eller nejlikolja är ett ämne en del kan reagera mot. Andra ämnen är metakrylater i plaster som är allergiframkallande och även öka risken för cancer.
Vid rotfyllning tar tandläkaren först bort blod och nerver i tanden, det vill säga dödar tanden. Därefter rengörs väggarna inuti tanden så att bakterier och andra mikroorganismer dör. Det är svårt och för det mesta finns spår av bakterier kvar. Därefter förseglar tandläkaren tandens insida med ett tunt och flytande material som kallas sealer. För att sedan fylla igen själva hålet med kärnmaterial och därefter antingen laga tanden eller sätta på en krona ovanpå.
De flesta sealers är giftiga innan de härdat. Efter härdning har de så kallade monomererna bundits till större sturkturer och kan tålas av de flesta. Det finns fem huvudgrupper av sealers:
1. Zinkoxideugenol (ZOE),, som alltså innehåller eugenol som en del kan vara känsliga för.
2. Kalciumhydroxidbaserade material som är mycket basiska (pH 12). Relativt biokompatibla och många tål dem. Dock kan de så småningom lösas ut.
3. Glasjonomerbaserade material som binds bra till dentinet då de innehåller polyakrylsyra. De avger dock mycket små mängder fluorider som vissa personer kan vara känsliga mot.
4. Hartzbaserade material innehåller metakrylater som potentiellt kan vara allergiframkallande.
5. Biokeramiska material består av kalciumsilikat eller kalciumfosfat och har precis som kalciumhydroxid pH ca 12 och är alltså starkt basiska. Ett nytt material som består av trikalciumsilikat med röntgenkontrastmedlet vismutoxid tillsatt kallas MTA och är också relativt vävnadsvänliga förutsatt att man tål vismut.
Fyllningsmaterial eller kärnmaterial finns det också flera olika sorter av:
1, Guttaperka, vilket är det mest använda materialet. Det består av zinkoxid, guttaperka (gummiliknande material) med diverse tillsatser. För flera årtionden sedan kunde det även innehålla bly och arsenik.
2. Biokeramiska material används också som kärnfyllningsmaterial.
Det gäller alltså att ställa frågor till tandläkaren och kanske måste man själv läsa de innehållsförteckningar som följer med materialet som tandläkaren beställer. Se också forskningsrapporten som behandlat hela detta område via länken nedan.
Till forskningsrapporten om utvärdering av olika rotfyllningsmaterial
